Herbert Blomstedt – konstnär och gentleman

Herbert Blomstedt med sitt Tjajkovskijpartitur men vackra skinnpärmar. Samma partitur som han dirigerade från under repetitionerna. Foto: Kenneth M Linton

– Jag har inte dirigerat här så ofta men jag trivs mycket bra i Göteborg, berättar Herbert Blomstedt i en paus under repetitionen inför torsdagens konsert. Mozarts förtionde och Tjajkovskijs fjärde symfonier står på programmet.

Han är en vänlig och förkommande herre, en gentleman ut i fingertopparna. Han skulle mycket väl kunna vila på sina lagrar, men vid 82 års ålder är han fortfarande aktiv. Det har sagts att han utan tvekan är Sveriges viktigaste dirigentexport. En lista på de många hedersbevis han rönt finns i slutet av denna artikel.

Mitt samtal med honom var helt oplanerat. När jag berättade att jag skriver för Vänföreningens hemsida bjöd han älskvärt och utan att tveka in mig i dirigentlogen med orden

– Vänner kan man aldrig få för många av!

Dirigentdebut ”med viss effekt”
– Första gången jag dirigerade i Göteborg var på Liseberg 1955 eller 1956 berättar Maestro Blomstedt. Och i Orkesterföreningen hade man hört talas om att jag 1954 hade debuterat i Stockholm med viss effekt.

”Med viss effekt”. Ett understatement så gott som något. Att Orkesterföreningens styrelse hört talas om saken resulterade i alla fall i att Herbert Blomstedt inbjöds att dirigera här 1957–58. Sedan dess har det alltså inte blivit så ofta, men han kommer gärna hit och han trivs här, vill göra något för den stad där han tillbringade en stor del av sin uppväxt (han föddes i USA).

Herbert Blomstedt repeterar med Göteborgs Symfoniker. Foto Kenneth M Linton

– Hur är det att arbeta med Göteborgs Symfoniker?
– Varje orkester har sin fysionomi, sitt temperament, säger maestron. Den här orkestern är oerhört professionell. Den har en mycket stor repertoar och det är en orkester med en stark tradition. Den har musiken i blodet.

– Man kan börja arbeta direkt med musikaliska detaljer och behöver inte gå in på ren teknik. Det finns en stark respons, musikerna är nyfikna och har stor aptit. Det finns inga trötthetssymptom.

– Och så är detta en underbar sal att spela i! Orkestern är värd rummets akustik och akustiken stimulerar orkestern. I de flesta salar är akustiken plus minus noll eller ett minus, men här är den ett plus! Som ett bra instrument.

Gymnasist och musikelev
Möjligen tänker Herbert Blomstedt på en fiol när han säger så. Gymnasiet gjorde han på Vasa HAL vid Vasagatan under krigsåren 1941–1945. Under de åren spelade han fiol för Lars Fermaeus, tredje konsertmästare i Orkesterföreningen.

– Fermaeus var ett stort original, entusiastisk och hade en stor kärlek till musiken. När han spelade gav han alltid 150 procent, berättar maestro Blomstedt. Fermaeus hade musikskola på Storgatan 3. Jag bodde i närheten, så det var inte långt att gå. Han drev den tillsammans med sin fru och hennes dotter. De undervisade i piano. Dessutom fanns det en hjälplärare för de mindre försigkomna eleverna. Ett rum var helt inrett för att spela stråkkvartett med två dubbla notställ. Där kunde man samlas på kvällarna och spela kammarmusik. Härligt.

– Jag betalade tre kronor timmen för lektionerna. Egentligen tog Fermaeus mycket mer, men jag fick specialpris.

– Jag och min bror gick på konsert två gånger i veckan, bland annat torsdagskonserterna. Årskortet kostade 42 kronor. Vi hade det inte så väldigt gott ställt hemma – visserligen saknade vi aldrig något, men jag fick arbeta för att kunna betala årskortet. Jag bar ut tidningar. Min bror fick gå gratis för han spelade i orkesterskolan, violoncell för Guido Vecchi, men jag gick privat hos Fermaeus, så jag fick betala, berättar Maestro Blomstedt med ett litet leende.

Guld i San Fransisco
Just som jag skall gå – det började bli dags för nästa repetitionspass – hejdar han mig och säger att det finns en historia han måste berätta.

– När jag var chefsdirigent i San Fransisco fick jag vid ett tillfälle besök av en svensk dam och hennes man. Hon var sjuksköterska i Eskilstuna, hennes man läkare. Han arbetade på ett kryssningsfartyg som nyss lagt till i hamnen. Hon var syskonbarn till Lars Fermaeus och ville gärna hälsa på eftersom hon visste att jag varit elev till honom. Jag var glad att träffa henne.

– Några månader senare fick jag ett brev från henne. Efter Lars Fermaeus hade hon ärvt ett par manschettknappar i guld med initialerna LF. De var värdefulla, men inget av hennes barn var intresserade av dem. En morgon hade hon och maken suttit vid frukostbordet och hon tog upp saken med honom. ”Vad skall vi göra med dem” frågade hon sin man. ”Ge dom till Herbert Blomstedt” hade han svarat till hennes glädje. Det var vad hon ville, men hade dragit sig för att ta upp saken.

– Manschettknapparna låg i brevet. Jag har dem hemma, de betyder mycket för mig.

Det blev dags att skiljas. På torsdag, fredag och lördag 8–10 oktober dirigerar Herbert Blomstedt Göteborgs Symfoniker. När detta skrivs finns fortfarande biljetter att få.

Kenneth M Linton

Herbert Blomstedt – hedersutnämnelser
2006 Hederssymfoniker vid Göteborgs Symfoniker
2006 Hedersdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester
2005 Hedersdirigent för Gewandhausorkester Leipzig
2005 Æresdirigent för DR SymfoniOrkestret
Dessutom hedersdirigent för San Francisco Symphony, NHK Symphony i Tokyo, Bamberger Symphoniker - Bayerische Staatsphilharmonie och Gewandhausorchester Leipzig.

1999 Hedersdoktor vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet
Dessutom tre ytterligare hedersdoktorat.
1964 Tidningen Expressens kulturpris Spelmannen

Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien